Tyreoperoxidas är ett ca 100 kDa stort membranprotein som hos aktiva sköldkörtelceller är lokaliserat till follikelcellernas apikala delar. Det katalyserar inkorporeringen av jod i tyreoglobulin och ombesörjer även den omlagring av jodtyrosinrester som föregår bildningen av tyroxin och trijodtyronin. Proteinet sitter fäst med sin karboxyterminala ända i membran som omger de exocytosvesiklar som avger tyreoglobulin till follikellumen samt i det apikala cellmembranet. Peroxidaset har sin större, enzymatiskt aktiva del, som bär fler kolhydratkedjor, inne i exocytosvesikeln resp. utanför cellen riktad in mot follikellumen.
Antikroppar mot tyreoperoxidas (anti-TPO, TPO-Ak) är vanligen av IgG-klass. I flertalet fall ses dessa som indikatorer på den autoimmuna processen, men i de flesta fall saknar de en patogenetisk roll, även om de tillskrivits ha cytotoxisk effekt på sköldkörtelcellerna. (Ak mot TSH-receptorn har däremot en klar patogenetisk betydelse för sjukdomens uppkomst).
Förekomst av TPO-Ak anses vara en riskfaktor för uppkomst av autoimmun sköldkörtelsjukdom, men innebär inte i sig att patienten har påvisbar rubbning av sköldkörtelfunktionen. Varierande med analysmetod har i medeltal ca 12 % av till synes friska individer förhöjd koncentration. Frekvensen ökar med åldern och är högre hos kvinnor än hos män, återspeglande den högre prevalensen av autoimmun sjukdom hos kvinnor.
Vid misstanke om tyroidearubbning hos patienter utan tidigare känd tyroideasjukdom är analysen ett värdefullt komplement till TSHmätning, även inom primärvården. Mätning av TPO-Ak anses vara den analys som har högst diagnostisk sensitivitet för autoimmun sköldkörtelsjukdom, för lymfoid tyreoidit (Hashimoto) anges denna till 95 % eller högre och vid Graves sjukdom ses förhöjda nivåer hos ca 75-85%. Vid substitutionsbehandling av Hashimototyreoidit med tyroxin ses vanligen en sänkning av koncentrationerna. Hos patienter med icke autoimmuna tyreoideasjukdomar (enkel eller multinodös struma, tyroideacancer, subakut tyreoidit, toxiskt adenom m.fl.) är nivåerna förhöjda i något högre frekvens än hos friska individer.
Frånvaro av TPO-Ak talar mot autoimmun tyroideasjukdom. Analysens främsta kliniska användningsområde torde vara att avgöra om hög serumnivå av TSH betingas av autoimmun (lymfoid) tyreoidit eller atrofisk tyreoidit, alternativt är en metabol adaptation till tillfrisknande från allmänsjukdom. I aktiv fas av allmänsjukdom ses ofta sänkt TSH-insöndring; tillfrisknande kan då förlöpa med ökad TSH-insöndring. Analysen är också indicerad vid utredning av fall med struma (autoimmun etiologi?) samt vid utredningen av misstänkt polyglandulär autoimmun sjukdom (perniciös anemi, Mb Addison, vitiligo, diabetes mellitus typ 1 etc.) och vid familjeutredning av fall med fastställd autoimmun sjukdom. Vid sjukdomstillstånd med ökad risk för sköldkörtelrubbning, ex Downs syndrom, bör TPO-Akmätning komplettera TSH-kontrollerna. TPO-Ak under graviditet innebär ökad risk för postpartumtyreoidit. Eftersom odiagnostiserad sköldkörtel-sjukdom hos mödrar innebär ökad risk för sänkt mental utveckling hos barnet bör mätning av TPO-Ak komplettera TSHmätningen tidigt i graviditet. Autoimmun sköldkörtelrubbning ochTPO-Ak-stegring anses även innebära ökad risk för infertilitet resp.missfall.
Förekomst av TPO-Ak anses vidare vara en riskfaktor för utveckling av tyroideafunktionsrubbning vid behandling med vissa läkemedel, som litiumsalter, amiodaron (Cordarone) och interferon-alfa, interleukin-2 och andra läkemedel med påverkan på immunsystemet. Olika analysmetoder kan ge helt skilda mätresultat, vid uppföljning av patienter bör därför byte av mätteknik undvikas.
Indikation
Autoantikroppar mot tyreoideaperoxidas uppträder i hög frekvens i serum vid autoimmunt betingade tyreoideasjukdomar såsom Hashimotos tyreoidit. Vid misstanke om tyroidearubbning hos patienter utan tidigare känd tyroideasjukdom är analysen ett värdefullt komplement till TSH mätning, även inom primärvården.