Resistensbestämningar

För de bakteriestammar som odlats fram och kan anses relevanta, görs resistensbestämning mot olika antibiotika för att i möjligaste mån förutsäga huruvida en infektion som orsakas av den aktuella bakterien är behandlingsbar med respektive antibiotikum.

Diskdiffusion

Bakteriers antibiotikakänslighet bestäms rutinmässigt med disk-
diffusionsmetoden. Principen vid diskdiffusion är att en viss mängd 
av ett antibiotikum appliceras och får diffundera ut i en agarplatta 
som har såtts in med bakterier. När bakterierna får tillväxa bildas runt lappen en hämningszon vars storlek är beroende av bakteriens känslighet för detta antibiotikum. Hämningszonens diameter mäts 
och resultatet bedöms enligt det s k SIR-systemet.

MIC - bestämning

Utöver diskdiffusionsmetoden kan man också bestämma bakteriens känslighet för ett visst antibiotikum genom att mäta vilken minsta koncentration av medlet i fråga som krävs för att hämma tillväxt av bakterien, (MIC = minsta hämmande koncentration). 
Numera sker MIC-bestämning oftast genom s k E-test som liksom diskdiffusion är en diffusionsmetod. Vid E-test använder man en koncentrationsgradient av aktuellt antibiotikum istället för en viss mängd av aktuellt antibiotikum som vid diskdiffusion. Vid E-test fås därmed förutom SIR tillhörighet också ett värde för minsta koncentration av medlet som förmår att hämma tillväxt av bakterien i fråga. 
I vissa fall görs resistensbestämning alltid med E-test; för att bestämma känsligheten hos gonokocker mot olika antibiotika och vid relevanta fynd av meningokocker. E-test görs också vid fynd av vissa anaeroba bakterier och gällande penicillin och pneumokocker som vid disk-
diffusion visat sig ha nedsatt känslighet för penicillin. I övrigt utförs 
E-test på begäran.

Definition av SIR

I SIR-systemet indelas bakteriestammar i 3 grupper beroende på antibiotikakänslighet uppmätt med diskdiffusion eller MIC-bestämning.

S = sensitiv, känslig
Infektionen kan väntas svara på behandling med detta antibiotikum 
vid gängse dosering som rekommenderas för denna typ av infektion. Bakterien har inga påvisade resistensmekanismer mot detta antibiotikum.

I = indeterminant
Behandlingseffekten med detta medel är osäker. Bakterien kan ha förvärvat låggradig resistens eller ha naturligt lägre känslighet mot medlet.
(Okomplicerad nedre urinvägsinfektion orsakad av bakterier som klassats I mot ampicillin, cefadroxil eller cefalexin kan ändock betraktas som behandlingsbara med nämnda medel).

R = resistent
Klinisk effekt av behandling med detta antibiotikum är ej sannolik. 
Bakterien har förvärvat betydelsefulla resistensmekanismer 
eller är naturligt resistent mot medlet.

Bedömning

En bakterie som bedömts som känslig för ett antibiotikum betecknas 
på resistensbeskedet som S för detta medel, en indeterminant bakterie som I och en resistent som R.

En del bakteriearter resistensbestäms inte rutinmässigt. Detta beror 
på att de har stabila och förutsebara resistensmönster, t ex hemolytiska streptokocker är alltid känsliga för penicillin. Betalaktamasproduktion hos exempelvis Moraxella catarrhalis, Haemophilus influenzae och Staphylococcus aureus medför att bakterien blir opåverkbar av alla icke penicillinasstabila penicilliner t ex penicillin och ampicillin. 
På laboratoriet följer vi och rapporterar vid behov resistensläget hos vissa bakteriearter.

Valet av antibiotika mot vilka isolerade bakterier resistensbestämts styrs i första hand av de rekommendationer som ges av de lokala läkemedelskommittéerna. Utifrån detta görs rutinmässigt resistensbestämning mot ett urval av olika antibiotika lämpliga för aktuell 
bakterie och typ av infektion.

Vid val av antibiotika kan man i vissa fall behöva ta hänsyn till andra faktorer som patientens ålder, eventuell antibiotikaöverkänslighet 
eller tidigare insatt behandling. Sådana uppgifter måste anges på remissen.

För ytterligare information hänvisas till den nationella referensgruppen för antibiotikafrågor (RAF):

www.srga.org